Råkade underhålla en lite unge igår när jag traskade hem från skolan. Inte alls meningen. Men när han från sin vagn fick syn på mej, bakom pappans rygg, drogs mungiporna direkt uppåt. Så fort jag försvann ur synhåll hängde han sej åt sidan för att se bättre. Och så höll det på.
Vi gjorde några blåsfiskar för att lyfta det hela en nivå. Men det var endast som en extra krydda, egentligen hade jag bara kunnat fortsätta vara i hans blickfång. Så är det när man i sin akrylstråinramade luva ser ut som eskimå/indian/så vinter/Kenny i Southpark/dammsugarmunstycke...
När jag slutligen gått om dem och försvunnit från hans ögons radie, hörde jag ett beklagligt skrik. Jag var ute ur hans liv. Ack, ännu ett hjärta har jag lämnat brustet! Typ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar