när barndomen sätter spår

Då har man stått i kö för att komma in på ett museum. Inte nog med att man stod i kö för att komma in på ett museum, man stod i kö för att komma in på ett museum i stadigt strilande regn. Här har man kämpat hela barndomen för att slippa gå in på ännu ett museum. Snälla mamma, måste vi gå på det museet? "Ja, det ska vara något speciellt har jag hört och de har ett väldigt fint café med goda kakor". Mmm... okej då, men sen behöver vi väl inte gå på fler museum idag?"Ja men leksaksmuseet är något heelt annorlunda." Och så har det hållit på genom åren. Det blev lite bättre när man flyttade hemifrån och inte var en självklar deltagare på familjeutflykterna. Men så fort man hängde med någonstans så nog det dök det helt plötsligt upp ett museum från ingenstans. Åkte man bort fick man genast en lista med alla museum som kunde (skulle) besökas och ungefär så fort man landat ringdes det och undrades vad man tyckte om vasamuseet eller om man hittade mumierna på Albert and Victoria. Nu har det gått några år sen man flyttade och man har blivit en aning mer av vuxen människa med en egen vilja, önskar jag tro. Så kommer man hit en massa vatten och mil bort och vad är det jag vill se här egentligen... nä men det är nog inget speciellt. Bara vara mest... Fast. Jag vill ju se moma och guggenheim och metropolitan och kanske nåt mer designMUSEUM... Ahhhh! Det jag vet att jag vill se i new york är museum. Det jag känner stress för att jag inte ska hinna se är, alla museum. Så där står jag "ensam", för ingen jag känner vill ju gå, en fredageftermiddag i hällregnet och köar med alla andra som vill gå in gratis som man gör på fredageftermiddagarna. Där står jag och väntar. På att få komma in på ett museum.

(Ps. Sen visade det sej att jag tyckte om det... Moma var ljust och luftigt. Färgglada tavlor mot vita väggar. Modern konst och design. Lite lagom med konstigheter.)