...jag trots någon form av skada i höft/ljumske och därav haltar något, passerar alla människor på min väg? Är det jag som stressar eller alla andra som tar det sävligt lugnt? Varför tar de det i så fall så lugnt? Det finns väl roligare saker att göra än att gå samma väg om och om igen, fram och tillbaka till spårvagnen?
...att folk nämner mina "verk" och ord som skräck och terror i samma mening? Jag hade inga sådana tankar alls när jag komponerade ihop terrorkatten med mitt självporträtt. Inte heller när jag tecknade ett löv i svartvitt som jag på vissa ställen fyllde i med glada höstiga färger som rött, orange, och gult för att ge som farsdagspresent till morfar. Rått kallade det skräcklöv och pap tyckte det röda påminde om blod. Tolkningen ligger ju som bekant i betraktarens ögon, men jag undrar ändå lite varför de ser skräck i mina skapelser?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar