Två av tre alkisar (låter nedvärderande men jag hittar inget bättre ord...) till synes i penschisåldern går på spårvagnen. Männen framför mej som är i yngre medelåldern pratar på. Den ene pekar på den tredje kvarblivande alkisen som har en rejält härjad look.
- Tänk om man slutar så.
- Mmm.
- Han har nog druckit i nästan hela sitt liv.
- Mmm.
- Varje dag.
- Mmm.
- Så vill man inte sluta.
Och så tar han en klunk ur starkölsburken innan han för den vidare till sin tystare kompis.
Visst, det var bara en burk. Inget som gör en till alkoholist. Att klockan bara var fyra på eftermiddagen sätter inte heller någon alkostämpel. Men det kändes inte som att det bara var en burk starköl. Det kändes som att de var på väg. Först trodde jag att de såg ner på den härjade mannen, sen insåg jag att de, eller den pratsamme iaf var rädd att hamna där och att han försökte intala sej själv att det var skillnad på honom och han utanför fönstret. Var går gränsen? Tänkte jag och tänker fortfarande en vecka senare. Alkohol har aldrig känts så motbjudande och äckligt som då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jao i sverige e dom en del.d e ju så kallt där.hur dom kan bli alkis e ju en stor fråga dock, för varje fylla får en ju till att aldrig mer vilja se på en flaska.
...skorna av för denna självplågelse dom lyckas genomlida.(fast ja e ju inte en självplågare stöttare..ska tlläggas)
Skicka en kommentar