Skräckupplevelse. Jag var en sväng i stan för att hjälpa fröken Bernhards jaga skolbarn, vilket visade sej vara ett hopplöst göra med tanke på alla tillstånd som krävs för att fotografera ungar, men i alla fall, efter det tog jag bussen hem. Några stationer senare går det på ett par kvinns med en svartfärgad och mycket hårig best i den enes famn. Den andra ropar glatt att här finns det plats, här bak finns det plats! Besthållaren tvekar "jag kommer inte fram". Men ack, så väl vore det icke. Ty se hon klarade att knö sej fram med odjuret i armarna och slår sej ner på den lediga platsen som var bredvid mej. Hjärtat hoppade till av obehag. Mådde redan illa och inte förbättrades det av att få ångorna av monstrets andedräkt i lungorna. Det envisades förstås med att vända sitt bestialiska anlete åt mitt håll. Frankenstein (hon som höll i det) måste varit blind, döv och utan luksinne för hon daltade järnet med äcklet och använde sån där fånig babyröst som folk gör när de pratar med djur och småbarn "ja, är du rädd" (pah, skulle den vara rädd, jag då? jag har inga huggtänder eller vassa klor), "det är inte farligt"(hmm, nä inte med den käften) "åker du buss, jaa åker du busss" och så pussa hon på det, uuuyyaaaiiick! Varje gång hon vände bort huvudet och pratade med sin kompis sträckte besten ut sitt sniffande anlete mot mej, närmare och närmare. Kände hur svettdropparna bröt fram i pannan, till och med handflatorna som alltid är kalla svettades. Min andhämtning blev snabb, illamåendet intensivare. Hade fönstret varit öppet hade jag ramlat ut. När kompisen frågar om de ska gå av på denna hållplatsen eller nästa väljer Frankenstein förstås nästa, bara för att göra plågan extra lång. Det är jag helt säker på.
Historiskt sett har hundar länge varit tecken för ondska. Bite me. Hade jag sett dets ögon är jag säker på att de hade varit röda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar