Man är ju så töntig men man blir ju så glad när någon tror på en och gillar det man gör. Jag ska leva på att min lärare/handledare tror på mina kort tills jag fattar att ingen vill köpa dem. Jag ska leva på att hon tycker 50 kr är ett lagom pris eller eg tom i lägsta laget tills åren går och jag har fått sålt det där enda kortet för 25 kr (lägre tänker jag inte gå även om ingen köper för så mycket tid har det tagit att jag hellre ger bort dem till folk jag bryr mej om som kanske inte heller gillar dem men som iaf kan veta att jag ansträngt mej). Men tills vidare ska jag leva på att någon TROR på MINA SKAPELSER:=)
Igår reste miss Lopez tillbaka till sth och soffan är tom igen:( Berättade inte att vi sovit sista natten med öppen ytterdörr. Har märkt att folk brukar få något stressat i blicken när man pratar om olåsta nätter så tänkte det var bästa att inte nämna det. Det man inte vet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
asbra!!vadå tro..(vi är inte kristna här)vi VET att korten kommer bli succe!!sen kan man ju hoppas på att dom inte blir succe så man kanske får nåt mer tjusigt konstverk till samlingen;)hehe ja har här i lö france 2 st skapelser på väggen,vid sängen hos päronen ca 4-5 och välförvarat nerpackat i kartonger fler:) aww så sentimental ja ble nu..tänker på juletiden i grottan.. pyssladesakeråtändaljusmiddag!lyllos den man som får gifta sig me dig säge ja ba!!*fettavis*hehe
hehe man blir ju helt generad här framför datorn ju;) håller med om att man blir sentimental av tankarna på den ljuva grottiden, minus mögelstanken då förstås och skrattförbjudet:=)
Skicka en kommentar